Det är absolut nödvändigt att sätta ner foten och inte acceptera att bli något som du inte varit under ditt verksamma yrkesliv.
Min man och jag vi har hunnit att älska varandra i 52 år – bara det är en prestation i dagens samhälle. Vi gifte oss för 52 år sedan (båda 22 år gamla) och vi stod där på skälvande ben och avgav ett äktenskapslöfte om att älska varandra i nöd och lust… Ingen av oss trodde kanske att vi skulle hålla ut så länge?!
Så kommer vi till dagens realiteter där sjukvård och landsting säger att vi ska ha alla möjligheter till att bo kvar hemma så länge som möjligt. Under vilka förutsättningar då? Kommunen har ingen möjlighet att ”tvinga” dig till att ta in på ett serviceboende eller senare demensboende, nej du har din fulla rätt att få vård i din egen bostad. Det låter vackert på papperet, men inte i verkligheten.
För när du skulle vilja välja ett serviceboende så finns det inga platser lediga och när du blir en belastning för dina anhöriga så är det för det mesta en ”förvaring” på ett demensboende som gäller. Synd och tråkigt!
Min morfar blev övertalad om att han skulle må mycket bra om han fick ett boende på ett ålderdomshem i början på 1970-talet. Det låg 7 mil från hans hemby, på detta ålderdomshem så hade han sitt eget rum där han kunde ta in för egen vila, men många gemensamma saker som mat och TV-tittande gjordes i gemensamma lokaler. Ibland så fick han hemlängtan och rymde, tog bussen hem de 7 milen och då fick personalen ringa upp och tala om att nu behövde Olle tas om hand en stund.
Jag och min man vi har tagit hand om både min mamma och min svärmor (tillsammans med var sitt syskon), båda två drabbades de av demens de sista 5 åren av sina liv, båda dog vid 91 års ålder. Detta var en realitet som blev ett måste.
Nu kommer vi till där jag protesterar!! Min man har nu under 2 års tid blivit tämligen så sjuk och då kommer mina protester – jag är inte utbildad sjukvårdare, inte heller tillräckligt stark för att orka med sådana saker.
Så jag satte ner foten och sa att min man får lov att klara sig själv, men han skulle få hjälp genom Hemtjänst. Så det började med att han skulle få daglig hjälp ett par gånger om dagen för att komma upp till övervåningen (sovrum och badrum finns där). Det började med att min man blev så svag i sina ben och därför vid ett tillfälle ramlade baklänges från 6:e trappsteget. Vi bor i radhus. Och Hemtjänst kom (oftast en liten tjej) som skulle gå bakom honom för att på kvällen komma upp till sängen och på morgonen komma ner igen. Då blev det mycket väntande… från klockan 17:00 till 20:00 på kvällen och från 8:00 till 10:00 på morgonen!!!!
Detta orkade vi inte med, så vi sa upp avtalet med Hemtjänst (och våra barn hade förbjudit mig att gå bakom min man uppför trappen, trillade han så skulle jag också göra det). Så då blev det en väntan på ”bostadsanpassning” och makens säng blev flyttad till nedervåningen. Det blev avvaskning i tvättstugan och så vidare. Efter några månader så fick vi trapphiss installerad, så nu är det ganska acceptabelt både för honom och mig.
För ett år sedan var däremot situationen för min man ganska så kaotisk och det var endast av bekvämlighet som jag accepterade att bli en omhändertagande person. Jag menar att ingen – vare sig man har den utbildningen eller kunskapen ska behöva ta hand om en myndig och vuxen person.
Det var många besök på lasarettet för ett år sedan, då kunde inte min man stå på sina egna ben så jag skjutsade upp honom och fick parkera så nära ingången som möjligt (ofta på handikapparkeringen) och där hämtade jag en lånerullstol, satte min man i den och därefter skjutsade jag in honom i vad vi säger ”taxiväntrummet”, jag gick tillbaka och parkerade bilen för att åka upp på olika undersökningar. Då säger min man: ”Tänk om en taxi hade kommit och hämtat mig. Och jag säger: att då ska jag lämna dig på Hittegodsavdelningen nästa gång så kanske någon kommer och tar hand om dig!”
Det har gått framåt under året som gått, men återigen så är maken inlagd på sjukhus för utredningar, därför inte så mycket bloggande från min sida.
Vi kämpar på – men jag vill inte ge upp mitt liv, och det är så klart bekvämare om man kan klara sig själv!!