... ... Intervju med Pia Sundhage

Av Marbäcks IF fick jag en så här stor fotboll säger Pia Sundhage. Det priset gillar jag.

PIA SUNDHAGE

Seniors reporter träffar Pia Sundhage på hotell Rival på Söder i Stockholm. Det är ett möte som inte har fokus på hennes fotbollsmeriter, utan mer om att hantera livet på bästa sätt. Om hälsa, om målbilder och om att vara 55+. Och vad skall hon göra nu?

På mitten av 60-talet dribblade du bort grabbarna på gatan. Du drömde att du var Pelé och du ville spela match i blå kortbyxor och med nummer på tröjan. Då kom tränaren på att du kunde heta Pelle och så fick du spela i Marbäcks IF. Nu är du 57 år och har massor av guldmedaljer både som spelare och tränare. Känner du av åldern? Hur tar du hand om din hälsa idag?

 

- Jo, jag slog hammaren på lillfingret nyss säger hon och tittar ner på det svullna fingret.

- En skada tar längre tid att läka. Jag är medveten om det. Jag försöker mota Olle i grind och tänka på vad det blir för konsekvenser. Jag gör lite styrkeövningar. När jag borstar tänderna gör jag knäböjningar. Det behöver fotbollsknän.

 

Hon berättar att hon började rida för två år sedan, då hon märkt att balansen började bli sämre med åren.

- Om man  utvecklas blir man motiverad att fortsätta, men det behövs en bra lärare som ger feedback. Jag har min syster.  Jag älskar henne över allt annat. Hon är ridlärare och jag är livrädd för hästar. Jag såg att jag blev bättre. Från att det var obehagligt till att "det här kan jag".

- Jag tyckte att det var häftigt första gången jag travade och första gången jag galopperade. I takt med att jag blir säkrare så förbättrar jag min balans och min kroppsuppfattning. Det är fantastiskt roligt.

Vardagsmotionen är viktig och bygger karaktär, framhåller Pia Sundhage.

- Jag går alltid i trappor. Det är lätt när jag har bestämt mig. Det blir en rutin, som med mat.  Jag är löjligt förtjust i pasta och efter alla diskussioner och alla tv-program har jag mer eller mindre blivit vegetarian. Om man vill göra skillnad som samhällsmedborgare är det ett bra sätt, och det finns mycket gott vegetariskt. Fisk äter jag dock. Som konsument försöker jag välja krokfångad fisk.

 

Bortsett från det som gäller kroppen är man inte äldre än man gör sig, menar hon.

 – Jag har jobbat med unga människor som håller mig à jour med världen.

 

Pia Sundhage återvänder ofta till att hon springer. Det är då hon böjer sig fram över bordet tar tydlig ögonkontakt, höjer rösten en aning och ger den lite mera bas.

- Du måste förstå hur jag verkligen ogillar att springa.

Men hon springer flera gånger i veckan och har knep för att lura sig själv. Ett sätt är att bara göra det. Att gå en minut, jogga en minut, räkna steg och så blir det plötsligt en löprunda. Ibland måste hon mobilisera alla krafter. Då kan hon tänka på att en dag kan hon inte springa. När hon tar in den känslan, vilket hon har blivit bra på, så kan hon känna tacksamhet för att hon kan springa. Förr kunde hon springa på vilket underlag som helst. Nu tär det som är monotont på hennes knän och hon springer helst i skogen för på så sätt tränar hon även balansen.

 

Pia skriver en slags reflektionsdagbok. Fokus är inte VAD som har hänt utan HUR det hände och hur det KÄNDES. Målbilder använder hon ofta. Hon tillåter sig att måla upp en bild av det hon vill skall hända. Om hon vill tänka och ha lugn och ro lyssnar hon till Sounds of Silence och Bridge over Troubled water med Simon & Garfunkel. För fart passar Bruce Springsteen.

 

Har hon några tips till läsaren?

- Ja, när något är krångligt, när det är mörkt, så behöver man bygga över. Det krävs massor av övning. Allt är faktiskt relativt. Och jag har ett ansvar att se saker från den ljusa sidan. Ett bra exempel är när man är förkyld. Det är inte roligt. Ibland tänker jag på det när jag inte är förkyld. En slags tacksamhet över att just nu är jag inte förkyld, jag har inte huvudvärk och jag har två ben. Det är mitt sätt att vara i vardagen. Jag har det väldigt bra egentligen.

 

När Pia Sundhage stod på scenen på Grand Hotel och tog emot priset som årets svensk i världen, så viskade en dam i publiken till sin väninna över den vita linneduken:

- Det borde finnas fler som hon!

Vilket pris sätter hon högst?

- Det viktigaste innan jag svarar på din fråga är att jag har fått priser för att jag har jobbat med bra människor, med team som vet om mina styrkor och svagheter. Ensam är jag fullständigt oduglig – tillsammans är jag bäst. Jag ogillar att jämföra. Men visst, efter OS-guldet med USA utsåg Fifa mig till världens bästa tränare.

- Fast det är världsligt. Jag fick en så här stor fotboll av Marbäcks IF!

Hon visar med handen och ett leende sprider sig till glitter i ögonen.

- Ett sånt pris har en annan dignitet.

 

 

Vad skall du göra nu?

- Jag vet inte. Något blir det - jag kanske ska vila mig. Jag har inga barn så jag kan göra vad som helst. Kanske får jag en annan roll i Svenska fotbollsförbundet. Kanske tränar jag killar eller ett annat landslag. Utomland är okej.

- "Tålamod!" sa min pappa, och min mamma sa att "du kan bli vad du vill".

 

  • Tack Pia för allt du gjort för svensk fotboll! säger bartendern och visar tummen upp när vi går ut.

 

För Senior.se av Agneta Rickardsson

Adsupply Media Sweden AB

Kristinehovsgatan 16

117 29 Stockholm

 

E-post: info@senior.se 

Tel. 073 733 77 57